.

Idag när jag kom till jobbet hittade jag en suupersnygg väska som låg bakom kassan, eftersom den inte är jätte liten så var det inte så svårt att missa den om man säger så. Jag såg den, log och utbrast "Åååa vilken supersnygg väska!"...
Min arbetskamrat viste inte riktigt vad dom gjorde där och trode inte vi skulle sälja dom i butiken, så hon kunde inte svara på priset.
När vi står och ska kolla upp priset kommer chefen ner och frågar om jag vill köpa en väska... och förklarar vad den kostar men att jag får den för inköpspris. Erica utbrister "wow"... jag vet fortfarande inte varför hon köpt hem tre stycken...
Men det jag vet är att jag nu har en ny väska jag ska ha med mig när jag flyger hem på Torsdag, pluss att jag är väldigt nöjd. En bra dag med andra ord...



Till den mindre roliga delen av dagen... eller det var kanske mer fem minutrar som jag inte visste om dom skulle ta slut.
Jag var själv kvar i butiken, som vanligt när man stänger. Ungefär så där fem i sju kommer det in en kille i butiken, han är mörkhyad. Han går runt ett varv och kommer till disken precis när sista kunden lämnat butiken. Det är nu bara vi två kvar...
Han kommer fram och pratar engelska. Han säger med någon engelsk brytning att vi har träffats förr. Nej du förklarar jag, vi har inte träffats, jag känner inte dig. (visst skulle man komma ihåg om man träffat en svart man som är engelsktalande)...
Han förklarar att jo vist hade vi träffats men han kom inte ihåg när. Jaha säger jag och kollar bort för att försöka hitta något att pilla med för att verka upptagen.
Han förklarar att han kommit till butiken för att hälsa på mig... han säger att han frågar hur ofta jag jobbar och frågar vad jag heter. Han har någon lång utläggning om att han vill träffa mig och säger att han vill ha mitt mobilummer... (wa!!)
No no... säger jag.
Why not, svarar han då... Jag fortsätter med att säga "I don't know you!"..
Han menar på att han visst känner mig och att vi har träffats en gång för längesen.
Vid det här laget börjar jag bli lite orolig, vad vill han egentligen? Ska han inte gå snart? Jag kanske ska säga att jag måste stänga och att han måste gå?...
Läskigt!  Jag vet inte vad jag ska ta mig tilll... Men precis innan jag hinner gripas av panik säger han något i stil med aja, så går han ut. Jag väntar två sekunder, sen grabbar jag tag i nyckeln som ligger i fickan och springer till dörren för att plocka in blommorna och lyktan utanför, stänger och låser. Jag tar en snabb titt runt i butiken för att säkra mig om att ingen är kvar. Trots att klockan bara är fem i 7 så stänger jag. Jag tror inte chefen har något emot denna engåns företeelse (eller vad det nu heter). Jag ringer mamma! haha
Jag skrattade lite åt det och tänkte jag har vist en kompis jag inte viste jag hade...
Men sen på vägen hem, sittandes på pendeln... då har jag tid att tänka igenom hela situationen. Tänk om han hade tagit fram en pistol, tänkt om han hade vägrat gå, tänkt, tänkt och tänk... Tänk om an hade kräft mig på pengarna i kassan... Wa!
Hur sjukt läskigt hade inte det varit? Kommer jag nånsin våga jobba ensam en söndag?...
Aja, jag är ju trots allt inte ensam jag har ju Jesus vid min sida. hehe ^^,



Sov gott på er!

/Erica